Har skrivit om henne förut, men kanske inte i detta sammanhang. Elitsimmaren, influencern, hälsoprofilen – finns många benämningar – förebilden Elin Kjos. Som den senaste tiden blivit ännu mera känd, eftersom hon fått obotlig lungcancer.  

   Det har gått tre år sedan Elin fick det fruktansvärda beskedet, sedan hon gått till doktorn med en envis hosta. Beskedet att hon skulle leva mellan tre och sex månader till. Hon har beskrivit känslan i intervjuer, senast på Renées brygga i tv4, men också berättat hur hon vägrade acceptera spådomen. Hur hon varenda dag sedan dess fortsatt kämpa mot sin sjukdom, genom att träna, äta hälsosamt, träffa vänner och familj, vara aktiv på sociala medier och även podda en gång i veckan tillsammans med sin syster.  

   Så hittade jag henne. Kan inte säga att jag följer många poddar, blir uttråkad av allt onödigt som sägs, men de här samtalen var något annat. Samtal mellan två systrar, tvillingar, som delar med sig av smått och stort på ett unikt sätt. På ett mer öppet, inspirerande, roligt och intressant sätt än alla. Ena minuten pratar de om smink, fester, barnuppfostran och middagsmat. Andra om det galna i att den ena av dem har en obotlig cancersjukdom.  

   Elins tillstånd har gått upp och ner under de tre år som gått. Hon har fått all behandling som är möjlig, rest utomlands för alternativa metoder och deltagit i nydanande forskningsstudier. Just nu verkar läget ha blivit sämre, men man vet inte. Ingen vet hur det slutar, hur länge Elin ska må så här dåligt och behöva kämpa så hårt. Kanske biter snart en medicin, forskningen går framåt, och kanske får Elin leva lika länge som de flesta andra. 

   Och får hon inte det, och det är kanske poängen med mitt skrivande idag, så accepterar hon det. Hon fick det liv hon fick och hennes absoluta intention är att göra bästa möjliga av varje dag. Hon brukar säga att ingen av oss vet hur länge vi får leva. Alla kan dö imorgon, det enda vi vet är att vi lever nu. Och NU är vad vi måste ta vara på.  

   Jag gråter och skrattar med Elin och hennes syster varenda vecka, varenda dag (via Instagram) just nu och jag hoppas så in i… att det kommer ett botemedel. Ingen förtjänar det som hon – om man kan uttrycka det så – men jag är mitt i allt elände tacksam mot Elin som får mig att värdesätta mitt liv på ett nytt sätt. Får mig att fatta hur varje dag, varenda minut, är en ynnest.  

   Om du ser det här Elin Kjos – alla håller tummarna för att du ska bli frisk, men hur det än blir med den saken – minns att du har förändrat synen på livet för alla som kommit i kontakt med dig. Och då menar jag alla. Så länge jag lever – en dag till eller tusentals – ska jag minnas ditt sätt att ta dig an din stora utmaning. Minnas och inspireras och förmedla till andra. Tack så mycket för det!  

Att vara feg är ingen bra egenskap. Försiktig, tänka långsiktigt, planera och analysera, ja visst. Men feg. Vem vill vara det?  

   Ändå är vi ofta det. När det kommer till beslut som kan påverka våra egna liv (särskilt negativt) är många av oss jättefega. Särskilt jag. Jag känner ofta att jag borde ha stått mer rakryggad, sagt vad jag tyckte och handlat därefter. Istället smyger jag hem och hoppas att någon annan tar smällen.  

   Det har tagit mig långt, jag har klarart mig bra i livet och jag hoppas att jag inte förstört för så många andra på vägen. Men det tar mig inte i mål. Jag vill känna, när jag sitter i gungstolen på äldreboendet, låter så drastiskt med dödsbädden, att jag ändå tagit tag i det viktiga. Att jag stått upp för de som behövt, utan tanke på konsekvenser för mig själv, och att jag rett ut det som varit viktigt. Helt enkelt varit modig. Ibland.  

   Som vissa jag känner. Finns nästan inga jag beundrar så mycket – kanske för att jag själv är motsatsen – som människor som vågar. Allra mest beundrar jag dem som står upp för andra. Som anmäler om en granne far illa eller ett barn inte har det bra hemma. Som ryter åt den som är dum mot sin hund och säger till den unge som mobbar en annan. Människor som inte bara ser det som händer utan också gör något åt det – utan att titta sig rädda omkring.  

   Tror min nya man har den läggningen. Han är polis, så egenskapen är väl naturlig, men också i sitt privatliv är han aldrig rädd. Jag vet att han sa det när vi träffades för ett par år sedan. I början vill man gärna skryta och försköna sig själv, så jag tvivlade. Han måste väl överdriva. Men det gjorde han inte. Han tvekar inte att lägga sig i och säga till. Han struntar i om motparten blir arg, till och med rasande och spottar honom i ansiktet, vilket har hänt. Han står kvar. 

  Jag ser nu på nära håll hur man kan leva sitt liv. Han kommer fundera över andra saker när han sitter i gungstolen på ålderns höst, var så säker, men inte det. Han kommer inte att ångra att han inte sa ifrån när något orättvist inträffade.  

   Jag försöker inspireras av hans mod och numera lite bättre ta itu med saker jag tycker är orättvisa. Det går tyvärr inte särskilt bra och ibland kan jag känna att motsatsen inträffar. Att jag instället håller honom tillbaka och hysteriskt viskar att han ska låta någon annan ställa till bråk. 

  Usch, så dåligt, men jag kan inte hjälpa det. Kanske är kontentan att man föds med den grad av mod som man gör och att vissa av oss är och förblir fegisar. Och att vi får hoppas på de andra – de med ryggrad – och tänka att vi fyllt en annan funktion. Vilken den nu skulle vara.   

Förra veckan var jag hemma hos min mamma i Trollhättan

Med mig var min dotter, hennes man och deras 1,5-åring. Han heter Lycke och har nyss lärt sig hoppa, springa, prata (nåja), leka med bilar och klossar och allt det andra som pojkar i den åldern gör. Och nu gjorde han det i Trollhättan – på kyrkogården där.  

  Mamma är 86 år och pigg. Hon springer, hoppar och pratar (verkligen) och till och med leker. På kyrkogården, där min pappa ligger begravd. Min pappa dog på julafton får fyra år sedan och mamma har besökt hans grav varenda dag sedan dess. Varenda dag har hon gått dit för att prata med honom, sätta nya blommor i vasen och göra fint. Ibland gör hon fint också på gravarna runt. ”Förstår inte varför de inte vattnar blomman som de ändå satt här?” 

I helgen gick hon som vanligt till pappas grav, men den här gången var vi med. Lille Lycke var med och det slog mig när jag såg dem leka kurragömma på kyrkogården vilken cykel livet är. Hur vi föds och hur vi dör och hur tiden däremellan går så fort att vi knappt hinner leva. Den som var 1,5 år för 85 år sedan ligger nu begravd och hans barnbarnsbarn gör fint på hans grav. Lycke rättade till tulpanerna, som jag satt dit. Han stuvade om dem lite och sprang sen skrattandes tvärs över gräset för att gömma sig för ”lillmormor”, som vi kallar min mamma. Bakom björken syntes han inte. Inte hon heller, för smeknamnet ”lillmormor” – som sen blev ”Lillis” – passar henne verkligen bra.  

Liksom det passar”lillmorfar” bra att se dem leka. Jag vet att han skrattar högt, ingen kan skratta som han, åt det lustiga i att varken Lycke eller Lillis syntes bakom de smala björkarna på kyrkogården där han ligger. Han ligger förresten inte där. Han flyger bland björkarnas toppar, skrattar åt oss alla och inser mer än någon annan vilken cykel livet är. Vi lever och vi dör. Och vi leker kurragömma en kort stund däremellan.